Saknar detta❤️
När jag tänker efter, ser bilder och funderar över allt jag varit med om med handbollen så är det som att någon har stuckit in en kniv i hjärtat på mig och tagit ifrån mig något som betydde hela min värld förut..Det hela min personlighet grundades i, min identiet, jag fick lyckas, glädjas,kämpa, hata, gråta, skrika, älska, skratta, misslyckas. Jag ville så mycket. Jag hade så mycket mål och drömmar. Handbollen är inte samma sak längre, efter skador och annat. Men fan, den har gett mig så mycket. Och en dag, dn dag när jag inte längre tycker det är jobbigt att gå in i en handbollshall längre för att det kommer så mycket minnen, för att jag önska att det blev något mer - en dag när jag känner mig mogen för det. Då ska jag bli tränare på riktigt och visa min kärlek till sporten på det sättet. Precis som Kajsa. Men än så länge gör det för ont och tar emot, att kolla på handboll, känslan av att vara bredvid, inte i det, inte spela. Det är svårt att förklara för andra varför det tar emot,
Men det gör det. Jag älskar den sporten. Över hela mitt hjärta. Jag älskar Sävehof. Tack för allt - under alla år. Jag kommer tillbaka. När rätt tid är inne.
Flummigt inlägg. Men det finns inget som förklarar känslan jag en gång hade till handbollen. Mina drömmar och mål som raserades när jag drog korsbandet,
Jag hade kunnat kämpa mer för att komma tillbaka. Jag vet. Men det var en mental knockdown och jag pallade inte det då. Har man Aldrig varit skadad på samma sätt förstår man inte hur det är. Jag hade inte styrkan eller självförtroendet att kämpa mig tillbaka. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas, jag trodde inte på mig själv.
Godnatt❤️
skriven
<3