Frida Larsson

Hej. Igår var jag på ett ställe som fick mitt hjärta att göra så ont. Där jag ställde mig frågan, är det det här vi i rika fina Sverige ger till våra medmänniskor som kommer hit, som har flytt från krig, från döden. Jag har burit runt på en 8 månaders gammal pojke, som aldrig har träffat mig men som fann sig i min famn, som bara hänge på mig, kramade mig, pussade mig och lekte. Mamman till den här pojken satt först i soffan och kollade på oss, efter en stund tror jag hon kände förtroende för mig så hon hämta en kopp kaffe och satte sig och pärla. Hon fick göra någonting för sin skull.

 

Jag träffade två syskon. Fem respektive tre år. Vi pusslade, lekte med klossar, tågbanor och pratde - de förstår inte Svenska och jag förstår inte deras språk, men de är nyfikna, vill lära sig räkna, alfabetet och pekar på allt de vill veta vad det heter. Dessa två barn har varit i Sverige i tre dagar. Jag får sedan krama dessa barnen hejdå - utan att veta om jag kommer att träffa de igen nästa gång jag kommer, utan att veta hur deras fortsatta liv kommer se ut, utan att veta om de kommer skickas tillbaka till krig och otrygghet. Två små helt oskyldiga barn.